Kenjutsuns historia del 2: Kyohachi Ryu & Kiichi Hogen

Kenjutsuns historia är mycket baserad på legender och myter. Innan vi beskriver olika stilar, så får man fråga sig, vad vet man egentligen om Kenjutsuns ursprung?

Vi har tidigare gått igenom Kenjutsuns tidiga historia. Det är dock först under Muromachi-perioden som grunden läggs till de kända Kenjutsu-skolorna.

Ibland vill man utgå från två ursprungsstilar, då man vill beskriva Kenjutsuns historia: KyoHachiryu (”de åtta skolorna i Kyoto”) och Kanto-Shichiryu (”de sju skolorna i Kanto”). Detta är en teori som dock vilar mycket på legender med få konkreta bevis.

KYO-HACHI RYU:

Kyo-Hachi Ryu brukar anges enligt legenden som en de två ursprungsstilarna, den saknar dock konkreta bevis.

KyoHachi Ryu betyder ”de åtta skolorna i Kyoto”. Skolan skall ha grundats av Kiichi Hogen’s åtta elever under den senare delen av Heian-perioden. Skolor som anses ha sitt ursprung i Kyo-Hachi Ryu är:

  • Kurama Ryu
  • Nen Ryu
  • Chujo Ryu
  • Yoshioka Ryu

Kiichi Hōgen:

Kiichi Hōgen var en legendarisk japansk munk, strateg och krigare, som levde på 1100-talet. Man vet egentligen så mycket om hans liv, men han levde i trakterna runt Kyoto. Han är så legendarisk så att han till och med har identifierats med Kuruma Tengu.

Med vad vet man egentligen om Kiichi Hōgen?

Han förekommer i en del japanska skrifter och episka berättelser:

• Han beskrivs i Gikeiki, ett militärt epos från den tidiga Muromachi-perioden som handlar om Minamoto no Yoshitsunes liv.

• Han är huvudperson i dramat jidaimono Kiichi Hōgen sanryaku no maki, skriven 1731 av Hasegawa Senshi och Matsuda Bunkōdō.

• Han nämns också i Takagi Yoshin Ryu’s Ryuko no Maki.

Kiichi Hōgen var munk och lärd i onmyoji, en form av japansk taoism (yin & yang). Hōgen är inget namn, utan en hederstitel för munkar. Hōgen betyder ”Präst, den första demonen”. Han skall också ha varit expert i den magiska krigskonsten Rikutoheiho.

Det påstås att Kiichi Hōgen’s mest kända elev var den än mer legendariske Minamoto-no-Yoshitsune (stor japansk fältherre och ledare för Minamoto-klanen) som han undervisade i svärdskonsten, taktik och magi.

Det påstås att Hōgen’s svärdsskonst skulle ha varit mest lik Chujo Ryu, en stil med ett något kortare svärd och en taktik att komma nära in på motståndaren.

Många av hans mest kända visdomsord rörande strategi och taktik lånade han sannolikt från den kinesiska boken om strategi, Rikuto (”Liu Tao” på kinesiska).

Karatens historia del 4: Kume & Kuninda-di

Nu skall vi försöka fördjupa oss ytterligare i Okinawa Karatens historia.

Kume Village & Kuninda-di:

Kumemura (Kume Village) eller Kunindaokinawianska, var ett samhälle eller närmast en kinesisk koloni, i närheten av hamnstaden Naha. Området är idag känt som Kume. Enligt traditionen grundlades Kuninda (Kumemura) år 1392 av kinesiska diplomater, lärda byråkrater och hantverkare. De var alltså inga emigranter i vanlig mening, utan blev beordrade till Okinawa av den kinesiske kejsaren, med syftet att verka för diplomatin och att sprida kinesisk kunskap och kultur.

De blev mer kända som ”the 36 Families of Kume” (36 är sannolikt en kinesisk omskrivning för ”ett stort antal”). Man tror att de härstammade från sydkinesiska Min’an i Fukien-regionen. Kume utvecklades till ett kulturellt center och gruppen blev framgångsrik. Familjerna kom att bilda en ny socialklass av lärda byråkrater, yukatchu, som blev en viktig del av den kungliga byråkratin på Okinawa. De uppnådde en hög social status och innehade ett stort antal viktiga regeringsbefattningar och kom att utgöra en viktig diplomatisk kår.

Yukatchu förde samtidig med sig andra kunskaper från Kina, som kinesiska klassisk litteratur, astronomi, navigation och skeppsbyggnadskonst. Med största sannolikhet så introducerade de också sina kunskaper i kinesisk chuan-fa.

Kuninda-di:

Den typ av tidig Okinawa karate, som främst under 1800-talet utvecklades och utövades i Kume eller Kuninda, kallas ibland för Kuninda-di. Det spekuleras om inte just Kuninda-di är en av de viktiga rötterna till det som kom att kallas Nahate, den grundstil av Karate som utövades runt omkring staden Naha.

Kojo Familjen:

En av de familjer som levde i Kume var familjen Cai, som på okinawianska blir Kojo. Kojo-familjen utgör en viktig del av Nahate-karatens historia. Kuninda-di var den kampstil som utövades i Kume, där familjen Kojo levde.

Kojo-familjen hade sin egen familje-stil, som senare kom att kallas för Kojo Ryu (eller Shinzan Ryu). Familjens kampmetod hölls hemlig inom familjen. Familjen Cai flyttade in till Kume från Fukien-provinsen i Kina, som en av de ”36 familjerna ”. Det är därför troligt att Kojo Ryu kanske är den absolut äldsta Karate-stilen.

En av största mästarna från Kuninda var Kojo Taitei (1838-1917). Hans kinesiska namn var Cai Ru Yi.

Kojo Taitei arbetade som översättare och tolk åt den kungliga familjen. Det sägs att han var en av de första kinesiska mästarna på Okinawa, som öppet började lära ut familjens kampmetod. Sin träning i Chuan-fa fick han delvis också genom en kinesisk militärattaché vid namn Iwah. Det berättas att Kojo Taitei utvecklade en enorm slagstyrka med sin knytnävar, så kraftig så att han kunde sänka en tjur med bara två slag. Han gick därför under smeknamnet Tekken Kogusuku (lron Fist Kojo).

En av Kojo Taitei’s mest kända och hängivna elever var den store Nahate-mästaren Kanryo Higaonna.

NITEN ICHI RYU & RYOTO JUTSU (NITO)

Niten Ichi Ryu betyder ”två himlar som en-stil/skola”.

Den grundades av Miyamoto Musashi (1584-1645), historiens kanske mest kände samuraj, även om han under större delen av sitt liv levde som en ronin (herrelös samuraj). Han gjorde sig också känd som filosof, författare, skicklig målare och kalligraf.

Ryoto Jutsu är tvåsvärdstekniken. Det hävdas ofta att Miyamato Musashi utvecklade tekniken, men Ryoto Jutsu ingår i många tidigare svärdsskolor, bl.a. inom Katori Shinto Ryu.
Musashis bakgrund var framförallt Enmei Ryu och Tori Ryu, stilar grundade av hans farfar respektive hans far.
Som grund för hans egen stil, Hyoho Niten Ichi Ryu, så lade han fokus på Kenjutsu och Nitoken (tvårsvärdstekniken). Karaktäristiskt är stilens effektivitet och den totala avsaknaden på onödiga och överdrivna (flashy) rörelser. Musashi deltog själv i strid flera gånger. Han gick obesegrad ur mer 60 dueller (han nämner dock en oavgjord). Den första duellen gick han redan som 13-åring. Stilen bygger på de tekniker som han själv använde sig av i strid och alla dueller. Även om Musashis huvudfokus var Kenjutsu och Nitoken, så innehåller stilen även Kodachi Jutsu och Bojutsu.

Skolan har ingen ärftlig arvsgång och saknar därmed således en soke. Niten Ichi Ryu tränas fortfarande inom flera japanska dojo.

Hans skola och principer dokumenterade han i den välkända boken Go Rin no Sho (”Fem Ringars Bok”). Boken finns i många översättningar. Vår svenske välkände aikidoka, Stefan Stenudd Shihan, har gjort en fin översättning!

Vi tränar inom vårt program för Buki waza & Kobujutsu-program, på en avancerad nivå två Ryoto Jutsu-Kata, Ogi no Tachi och Koyo no Kata

Kenjutsuns historia del 1: Kashima no Tachi och Katori no Ken

Kenjutsuns historia är mycket baserad på legender och myter. Innan vi beskriver olika stilar, så får man fråga sig, vad vet man egentligen om Kenjutsuns ursprung?

Ibland vill man utgå från två ursprungsstilar, då man vill beskriva Kenjutsuns historia: KyoHachiryu (”de åtta skolorna i Kyoto”) och Kanto-Shichiryu (”de sju skolorna i Kanto”). Detta är en teori som dock vilar mycket på legender med få konkreta bevis.

Man vet dock en del om svärdets historia, svärdsdanser och om de två Shinto-helgedomarna, Katori och Kashima (inom Shintoismen har man helgedomar, inom Buddhismen har man tempel).

Det japanska svärdets (Nihonto) tidiga historia:

Svärd tillverkades i Japan redan under Kofunperioden (250-538). Med hjälp av inflyttade smeder från Kina och Korea, så kom tillverkningen igång. Sannolikt så importerades också ett stort antal svärd direkt från Kina. Dessa svärd klassificeras som Jokoto (”antika svärd”), dvs svärd tillverkade före år 900.

Koto är ”gamla svärd” från år 987-1596. En föregångare till Koto tros ha varit Warabite-svärdet, som tillverkades av Emeshi-befolkningen. Emeshi var stammar som levde på de nordöstra delarna av Honshu. Sannolikt härstammade Emeshi från Jomonkulturen (Jomon invandrade från nordöstra Asien ca 15000 år f.Kr.).
Det är egentligen först på 1200-talet, som det kurverade nihonto dyker upp.

Kenbu, svärdsdanser:

Man vet att många svärdsdanser, kenbu, är mycket gamla, De är helt klart betydligt äldre än några koryu kenjutsuskolor. Sannolikt så återfinns de första svärdsteknikerna i olika svärdsdanser. Den äldsta kända svärdsdansen, Tsurugi no Mai, är från ca 430 år e.Kr.

Kashima no Tachi och Katori no Ken:

Istället för tidigare nämnda ursprungsstilar, så använder man istället ofta benämningarna Kashima no Tachi (”Kashima’s svärd”) och Katori no Ken (”Katori ’s svärd”) för att beskriva de tidigaste formerna av Kenjutsu.

Katori Dai Jingu och Kashima Jingu är två stora shinto-helgedomar i östra Japan, som både är starkt förknippade med den japanska kampkonsten. Kashima ligger Ibaraki och Katori i Chiba. Två helgedomar, där många kända svärdsmän fick sin grund.

Kashima no Tachi och Katori no Ken är tidiga former av Kenjutsu, innan några koryu ens existerade.

Katori no Ken är benämningen på de mycket tidiga svärdstekniker, som tränades runt Katoris omnejd.

Kashima no Tachi är benämningen på de mycket tidiga svärdstekniker, som tränades runt Kashimas omnejd.
Kashima no Tachi är sannolikt de tidigast äldst bevarade kenjutsuteknikerna (ca 1600 år sedan). Troligtvis grundades den runt år 340 e.Kr. av Kuni Nazuma Hito, i närheten av helgedomen Kashima ingu. Ursprungligen användes också det raka dubbeleggade svärdet, tsurugi.

Karatens historia del 3: Tomarite

Varje region på Okinawa hade sin egen stilart av Karate, som i början kom att kallas Okinawa Te (hand) eller Tang (handen från Kina). På Okinawa-dialekt blir
Okinawa Te, Uchinadi. Först och främst är det tre städer på Okinawa, som starkt har påverkat dagens stora karate-stilar, städerna Naha, Shuri och Tomari. Grundstilarna av karate kallas därför Nahate, Shurite och Tomarite. Vi skall nu gå igenom Tomarite.

TOMARITE:

Tomarite, på Okinawianska Tumai-di, är den grundstil som tränades i trakten kring staden, Tomari. På den tiden var Tomari Okinawas andra största hamnstad och en fiskarstad. Man låg geografiskt nära staden Shuri, men medan Tomarite kom att utövas av fiskare och vanligt folk, så utövades Shurite främst av Yukatsu, aristokratin på Okinawa. Tomarite har därför ibland också kallats för Inakate (bondens hand).

Utvecklingen av Tomarite:

Karaktäristiskt så brukar man grovt beskriva Tomarite, som en blandning mellan Shurite och Nahate. Man skall dock komma ihåg att all form av Okinawa Te eller Tode har ett gemensamt ursprung i kinesisk Chuan-fa. Tomari hade dock sina egna mästare, som kom att sätta sin prägel på Tomarite.

Kampstilen i Tomari kom att utvecklas på flera sätt. Som hamnstad så spolades förlista kinesiska och koreanska handelsfartyg och sjömän upp i Tomari. Det påstås att det var via den här vägen som Tomari-borna främst fick sina influenser ifrån och till slut etablerade sin kampmetod.

Framförallt är det tre kinesiska mästare i Chuan-fa som haft en stor betydelse för utvecklingen av Tomarite: Wang Ji (kinesiskt sändebud, skapade Kata Wanshu), Anan (också Ahnan eller Annan, var möjligen en skeppsbruten kinesisk pirat) och Ason (kinesisk segeant).

Det är framförallt tre kända Tomarite-mästare som sedan på 1800-talet både format och spridit Tomarite vidare genom sina elever:

  • Kosaku Matsumora
  • Kokan Oyadomari
  • Gikei Yamazato

De har alla tre sitt ursprung och från de kinesiska mästarna Anan och Ason. Matsumora and Oyadomari var dessutom elever till två lokala Tomarite-mässtare, Kishin Teruya (1804-1864) och Giko Uku (1800-1850).

KOSAKU MATSUMORA:

Kosaku Matsumora (1829 – 1898), kom att bli den mest kände Tomarite-mästaren. Han var en framstående krigare, under namnet Matsumora Chikudon Peichin Kosaku. Han ärvde stilen från sin far. Han blev i sin tur elev till Tomarite-mästaren Giko Uku. Matsumora studerade också vapenstilen Jigen Ryu och var skicklig i både Bojutsu och Jojutsu. Matsumora mest kända elever var Choki Motobu, Chotoku Kyan och Maeda Pechin. Matsumora är känd för sin hårda kamp mot de orättvisor som Okinawa-borna utsattes för under den japanska ockupationen och fick smeknamnet ”Fist Saint”.

Några klassiska Tomarite-kata är Kata Wanshu och Kata Rohai. Man vet att de åtminstone före Okinawa-prefekturen år 1879 endast tränades i Tomari och var okända i både Shuri och Naha.

Några av de efterföljande stilarnas till Tomarite är: Motobu-ryū, Matsubayashi-ryu, Shōrinji-ryū, Gohaku-Kai, Matsumora-ryū, och Kōtokukai,

Matsubayashi Ryu anses som den idag den idag mest renodlade Tomarite-stilen.

OLD TIME TRAINING AND KORYU

Budo is divided according to the era in Japanese history in which it originated,
different styles are classified as Koryu or Gendai Budo.

Historically, there have also been different grading/ranking systems. From a historical perspective, the coveted black belt is a relatively new phenomenon surrounded by many myths. We must therefore begin with the historical division of different styles and its schools.

KORYU:

Koryu means ”old style, old school”. A term used for schools and styles (ryu, ryuha) that were established before the Meiji Restoration in 1868 (Japan’s modernization, the end of the samurai era). What is allowed to count as a Koryu is heavily regulated in Japan. One body that classifies Koryu in Japan is the Nihon Kobudo Kyokai. About 80s schools exist
here recorded from the Edo period.
Examples of classic Koryu are Kito Ryu Ju Jutsu, Takenouchi Ryu Ju Jutsu, Hontai Yoshin Ryu Ju Jutsu, Shindo Yoshin Ryu and Katori Shinto Ryu.

Characteristics:
Typical of a Koryu is that the school is inherited (in an unbroken line of succession) and that the head of the school, Soke (jun. family’s or head of the house), inherits his title.

This system of familial inheritance is also called Iemoto, a system which also used in other Japanese traditional arts (calligraphy, flower arrangement, tea ceremony).
In a Koryu where the Soke is inactive due to illness, disinterest, or missing (broken lineage) sometimes a instructor line instead of a familial line of inheritance are used. The usually most senior Shihan is then appointed Shihanke, who gets the task of leading the school. Another way was to appoint a Soke Dairi, a deputy who was allowed to manage the school. In the role could include raising the next prospective soke.
A classic Koryu focuses on combat techniques and uses the Menkyo system exclusively for
ranking.
In many cases it is also difficult to be accepted as a student, this should be seen as a great privilege. A Koryu dojo don’t search for
some large groups of beginners. They are more interested in finding the student who can carry on the tradition in the long run
further.
Nyuumon (initiation) is the process by which one has been accepted as a formal student (after a period of introduction). Sometimes
it was supplemented with kishomon, a written oath. Some koryu also required the performance of a keppan, a ritual blood oath. Everyone who had been accepted as a student was then entered into the eimeiroku, the record book.
Another aspect of classical koryu training is the religious or spiritual element, often with a mixture of esoteric Shinto and/or Mikkyo Buddhism.

A common belief is that everything trained within a koryu comes from the founder. On the contrary, even a classical school had to follow the development. A development that constantly had to be adapted.

It is often said that some schools were tightly tied to a domain and its daimyo. In fact, a daimyo often had several koryu schools attached to himself. It was understood that diversity could be a strength in battle.
During the Edo period, some Omote ryu were established, a school strictly tied to its domain and daimyo. Only members of the samurai class were allowed to enter. However, most older schools were not omote ryu.
Some samurai made their pilgrimage, the musha shugyo (warrior’s journey) in order to refine and test their skills.
During your pilgrimage you visited other schools, but you could also accept challenges or take on odd jobs such as bodyguard or mercenary. This type of pilgrimage originates from the Zen monk counterpart, the angya (as
was performed before they received their enlightenment and insight).

Comment: A common gross Western misconception is that Soke is the same as founder of modern styles.
A more correct term for a style founder is Kaiso or Ryuso.

JAPANSKA BUD(O)ORD: Kangeiko

Den här gången skall vi lära oss lite mer Budojapanska genom att lära oss betydelsen av olika dojouttryck/termer.

KANGEIKO (bilden är lånad):
Kangeiko (寒稽古) översätts ofta till ” midvinterträning”.

Kangeiko är den traditionella midvinterträningen som förekommer inom flera Budō-arter. Den utförs under den kallaste perioden på året. Detta är en typ av ”tuffhetsträning”, ett sätt att lära sig att uthärda. Syftet med Kangeiko är att stärka både kroppen och sinnet. Många har kanske fått för sig att hela konceptet kommer från Karate. Faktum är att det var Kodokan och Judon som populariserade Kangeiko vintern 1894-1895.

Kangeiko (寒稽古) skrivs med tre olika kanji-tecken och uttalas på on’yomi, det sinojapanska uttalet av de kinesiska tecknen. Men vad betyder de egentligen?

• Det första kanji-tecknet, , uttalas ”Kan” på on’yomi (det sino-japanska uttalet) och betyder ”kall eller kallt”. På kun’yomi, det japanska uttalet, uttalas det samu(i).

Sedan blir det komplicerat!

• De sista två tecken ihop, (稽古), uttalas Keiko på on’yomi. Inuti ett sammansatt ord så blir det –geiko. Så, sammansatta ihop betyder Keiko övning.

Men separat och enskilt betyder tecknen helt olika saker!

• Det andra kanji-tecknet, , uttalas ”Kei” på on’yomi, det sino-japanska uttalet och betyder ”att tänka” eller ”att begrunda”. På kun’yomi , det japanska uttalet, uttalas det kangaeru.

• Det tredje kanji-tecknet, , uttalas ”ko” på on’yomi, det sino-japanska uttalet och betyder ”gammal”. Vi känner igen det från Koryu och Kobudo. På kun’yomi, det japanska uttalet, uttalas det furu(i).

Här får vi en förklaring till vad Keiko egentligen betyder. Det betyder egentligen inte träning eller övning. Det betyder ordagrant ”att begrunda det gamla”. Så keiko är inte bara en fysisk träning. Det är också en tid för reflektion över det som vi har lärt oss från vår mästare.

Karatens historia del 2: Nahate & Shorei Ryu

NAHATE:

Varje region på Okinawa hade sin egen stilart av Karate, som i början kom att kallas Okinawa Te (hand) eller Tang (handen från Kina). På Okinawa-dialekt blir
Okinawa Te, Uchinadi. Först och främst är det tre städer på Okinawa, som starkt har påverkat dagens stora karate-stilar, städerna Naha, Shuri och Tomari. Grundstilarna av karate kallas därför Nahate, Shurite och Tomarite. Vi skall nu gå igenom Nahate.

Nahate, på Okinawianska Naafa-di, är den grundstil som tränades i trakten kring staden, Naha (på den tiden en viktig hamnstad, dagens huvudstad på Okinawa).

Utvecklingen av Nahate & Shorei Ryu;

I sin tidiga utveckling fick Nahate vissa influenser från Shurite. Så, än en gång återkommer vi till mästaren Sokon ”Bushi” Matsumura (1797-1889). Sokon ”Bushi” Matsumura anses som den som verkligen klassificerade Shurite-typen av Karate.

Naha-te utvecklades fram till slutet av 1800-talet då Kanryō Higashionna (1852-1915) utformade den slutgiltiga stilen av Nahate. Han var elev till Sokon Matsumura. Senare reste han till till Fukien (Fujian), Kina, för att lära sig chuanfa. Dessa kunskaperna kombinerade han med sin Nahate, tills den fick sin slutliga utformning på 1880-talet. Parallellt med Shurites utveckling till Shorin Ryu, så utvecklas Nahate till Shorei Ryu.

Shorei Ryu översätt ibland till ”inspirationens stil”, men det mesta talar för att termen Shorei kommer av Shoreiji Templet, beläget i Fukien (Fujian), Kina. Kamplärorna från templet blev ju en betydande grund i Nahate.

Kanryō Higashionna fick flera kända elever, sedermera mästare som senare grundade sina egna stilar. Två av de mest kända är Goju Ryu (grundad av Chōjun Miyagi) och Uechi Ryu (grundad av Kanbun Uechi).

BUGEI JUHAPPAN- ”The Eighteen Warrior Arts”

The Bugei Juhappan summarizes the samurai’s 18 most important warrior arts, which were important to be trained in before battle. Which arts included could vary from era to era (e.g. use of firearms) and from ryu to ryu.

Among the most important besides Ju
Jutsu/Taijutsu can be mentioned:

  • Bajutsu (techniques when you were on horse-riding)
  • Kenjutsu (sword techniques)
  • Bojutsu (staff techniques)
  • Kyujutsu (archery)
  • Naginatajutsu (polearm/glaive techniques)
  • Hojujutsu (rope tying techniques)
  • Shurikenjutsu (”throwing stars”, smaller throwing knives, hand blade throwing techniques)
  • Suijutsu (combat techniques while swimming)
  • Sojutsu (spear techniques)
  • Hensojutsu (disguise techniques)
  • Yoroi kumiuchi (fighting in armor)

Usually, they also combined techniques from different ryu into a sogo bujutsu, a complete fighting art.
Sometimes these schools are classified as katchu bujutsu ryu, a school of training in armor, a school of training in the techniques of the battlefield (eg Kashima Shin Ryu from the Sengoku period in the 15th and 16th centuries).

Bugei Juhappan, as a concept and term, is, however, a much later story. The person who is considered to have coined the term was Hirayama ”Kōzō” Gyōzō (1759–1828), founder of Chukō Shingan Ryū and author of the Kensetsu (”Discourse on Swords”). The concept of Bugei Juhappan is based on the earlier Chinese tradition, ”Eighteen Arms of Wushu”.