Zen has always been strongly connected to the martial arts, one speaks of Zendo, the way to Zen.
ZEN BUDDHISM In the 6th century, the Indian Buddhist monk Boddhidharma (called Daruma in Japanese) came to China to spread his teaching, a branch of Buddhism called Zen arose.
Myoan Eisai (1141-1215), bilden från sidan Rinzai-Obaku Zen
It developed into several branches and spread to Japan and elsewhere neighboring countries. It was the Buddhist priest Myoan Eisai (1141-1215), who spread Zen to Japan. Eisai later founded The Rinzai Zen Sect. He became the founding abbot of the Kennin-ji temple in Kyoto.
Through sitting meditation, zazen and self–discipline one achieves Zen. Zen is the intuitive action, peace of mind and insight into oneself and the outside world. The goalofZen is to achieve satori (enlightenment or insight of the True Nature of things).
Den här gången skall vi lära oss lite mer Budojapanska genom att lära oss betydelsen av olika dojouttryck/termer.
SHINDEN:
Shinden (神殿) översätts inom Budō oftast till ”altare ”. Vi känner igen kommando ”Shindenni Rei”, ”buga mot altaret”, i samband med hälsningsceremonin i dojon. Men är detta korrekt?
Shinden (神殿) skrivs med två olika kanji/tecken och uttalas ”Shinden” på on’yomi, det sino-japanska uttalet.
• Det första kanji-tecknet, 神, uttalas ”Shin” på on’yomi och betyder ”gud”, ”ande” eller”helig kraft”. På kun’yomi, det japanska uttalet, uttalas det kami.
• Det andra kanji-tecknet, 殿, uttalas ”den” på on’yomi och betyder ”hall”, ”palats” eller ”tempel”. På kun’yomi, det japanska uttalet, uttalas det tono eller dono.
Så den mest korrekta översättning är nog mest ”andens eller guds hall”. Varför?
Shinden:
Shinden (heter också honden) är den mest heliga delen av en Shinto-helgedom. Dess dörrar hålls vanligtvis stängda, förutom vid religiösa högtider. Då är det bara Shinto–präster som själva går in för att utföra ritualer. Ibland ser man termen tempel i samband med Shinto, men inom Zen har man sina tempel och inom Shinto har man sina helgedomar.
Så det man bugar mot i en dojo i samband med Shinden ni Rei är ingen Shinden. Man bugar mot Kamidana, ”guds hylla”, ett miniatyraltare, som i en dojo är upphängd högt upp på Shomen. Kamidana finns i både många hem och många dojo.
Sōjutsu (槍術), (bilden är lånad) översätts oftast till ”spjuttekniken”, dvs tekniken att strida med spjutet, yari (槍,). I bland så ser man också benämningen Yari Jutsu.
Sōjutsu (槍術) skrivs med två kanji-tecken:
• Det första tecknet, 槍, betyder ”spjut” eller ”lans”. Det uttalas ”So” på on’yomi, det sino-japanska uttalet av de kinesiska tecknen. ”Yari” är däremot uttalet på kun’yomi, det japanska uttalet av kanji-tecknen.
Under medeltiden blev Yari, tillsammans med bågen, de viktigaste vapnen. Spjutet gick att använda både till häst och av fotsoldater (ashigaru). Tillverkningen var snabb och billig. Sojutsu blev en viktig ingrediens i de klassiska bujutsuskolorna. Idag tränas Sojutsu av rätt få skolor. En gång i tiden räknar man med att det fanns ca 450 olika Sojutsuskolor. De som idag har kvar Sojutsu är tex Tenshin Shoden Katori Shinto Ryu och Hōzōin–ryū. Det hävdas också att Katori Shinto Ryu var den skola som först införlivade Sojutsu i sin katalog. Det tränas också inom skolor som ingår i Bujinkan.
Den vanliga accepterade översättningen av Sojutsu är spjuttekniken, men en annan översättning är lanstekniken. Tänk på hur ett yari används! Det används i en fäktningform under närstrid eller som ett stötvapen av beridna bushi, mer som en lans, ett spjut kastar man däremot!
Från 1600-talet börjar man militärt inom värdens olika kavallerier använda benämningen lans för ett stångvapen som inte kastas. Så man kan nog hävda att Sojutsu-utövaren är mera en lansiär än en spjutkastare!
Sōjutsu (槍術), (bilden är lånad) översätts oftast till ”spjuttekniken”, dvs tekniken att strida med spjutet, yari (槍,). I bland så ser man också benämningen Yari Jutsu.
Sōjutsu (槍術) skrivs med två kanji-tecken:
• Det första tecknet, 槍, betyder ”spjut” eller ”lans”. Det uttalas ”So” på on’yomi, det sino-japanska uttalet av de kinesiska tecknen. ”Yari” är däremot uttalet på kun’yomi, det japanska uttalet av kanji-tecknen.
Under medeltiden blev Yari, tillsammans med bågen, de viktigaste vapnen. Spjutet gick att använda både till häst och av fotsoldater (ashigaru). Tillverkningen var snabb och billig. Sojutsu blev en viktig ingrediens i de klassiska bujutsuskolorna. Idag tränas Sojutsu av rätt få skolor. En gång i tiden räknar man med att det fanns ca 450 olika Sojutsuskolor. De som idag har kvar Sojutsu är tex Tenshin Shoden Katori Shinto Ryu och Hōzōin–ryū. Det hävdas också att Katori Shinto Ryu var den skola som först införlivade Sojutsu i sin katalog. Det tränas också inom skolor som ingår i Bujinkan.
Den vanliga accepterade översättningen av Sojutsu är spjuttekniken, men en annan översättning är lanstekniken. Tänk på hur ett yari används! Det används i en fäktningform under närstrid eller som ett stötvapen av beridna bushi, mer som en lans, ett spjut kastar man däremot!
Från 1600-talet börjar man militärt inom värdens olika kavallerier använda benämningen lans för ett stångvapen som inte kastas. Så man kan nog hävda att Sojutsu-utövaren är mera en lansiär än en spjutkastare!
Tegumi är benämningen på gammal okinawiansk grappling och självförsvar. Det är också benämningen på det som ibland kallas Okinawan Sumo.
Tegumi betyder ungefär ”grappling hands” och var den tidiga formen av grappling/självförsvar och brottning på Okinawa. Tegumi är den benämnning som användes runt staden Naha. Samma form av grappling benämndes Muto i Tomari och Shuri.
Det är mycket möjligt att detta var den ursprungliga fightingformen på Okinawa, som kombinerades med kinesisk Chuan-fa till OkinawaTe, själva ursprungskaraten.
Tegumi används idag ibland som benämning för själva grappling-delen i gammal traditionell Okinawa Karate. Det är ju också vanligt att tegumi finns gömd i en katas olika tillämpningar (oyo/bunkai).
Den här gången skall vi lära oss lite mer Budojapanska genom att lära oss betydelsen av olika dojouttryck/termer.
REIGI, REIHO & REISHIKI:
Reigi (礼儀), Reiho (礼法 ) och Reishiki (礼式）är tre ord som ofta används tillsammans med Budō eller Dojo. Ofta översätts det till Budōetikett eller Dojoetikett. Vi ser det ofta i olika graderingskrav till den första graden i våra arter. Är det tre ord för samma sak? Man menar nog samma, men orden har olika skillnader och innebörd!
Reigi (礼儀), Reiho (礼法 ) och Reishiki (礼式）är uttalet på on’yomi, det sino–japanska uttalet av de kinesiska tecknen.
REI:
• det första tecknet i alla orden, (礼儀), uttalas ”Rei”. Vi känner igen Rei i samband med bugning och som en av Bushidons sju dygder. Rei översätts ofta till ”artighet” eller ”respekt” eller ”bugning”. Innebörden av Rei är att visa artighet, den fysiska aspekten av Rei är däremot själva bugningen. Rei är också en av Bushidons sju dygder och innebär att man i strid eller duell skall visa sin motståndare både artighet och respekt.
REIGI:
• det andra tecknet i Reigi, (法), uttalas ”gi” och betyder regelverk eller kanske norm är en mer passande svensk översättning. Reigi är att veta när man har ”skyldigheten att buga”. Så Reigi är det formella etikettsystemet eller ”uppförandekoden” (”code of conduct”) i samhället (normen), det vill säga hur man visar både artighet och respekt gentemot andra.
REIHO:
• det andra tecknet i Reiho, (法), uttalas ”ho” och översätts till metod, så Reiho betyder etikettsmetod eller bugningsmetod direktöversatt. Reiho är den fysiska aspekten av Reigi.
REISHIKI:
• det andra tecknet i Reishiki, (式), uttalas ”shiki” och översätts till ceremoni. Så Budō Reishiki är det egentliga utförandet!
Sammanfattning:
• Budō Reigi är etikettsystemet i Budō, dess uppförandekod.
• Budō Reiho, är beskriver metoden att uppföra sig korrekt eller hur vi visar Reigi inom Budō.
• Budō Reishiki, är däremot själva utförandet av etiketten, ceremonien.
Futanren, Mikuzure and Kikioji are three historical samurai maxims, for the reasons that could lead to the samurai losing the fight or at worst lost their lives in a battle:
Futanren: an inadequate training.
Mikuzure: getting scared because the opponent looked very powerful
Kikioji: to be afraid before battle because of the opponent’s brutal reputation
True, both during battle and in competition. This still holds true today, compared to today’s mental training in sports psychology.
Den här gången skall vi lära oss lite mer Budojapanska genom att lära oss betydelsen av olika dojouttryck/termer.
NATSU no GASSHUKU:
Natsu no Gasshuku , 夏合宿, betyder sommar-(tränings-)läger. Natsu är uttalet på kun’yomi, det japanska uttalet av de kinesiska tecknen. I flesta delar av Japan är juni-augusti sommarmånader. Gasshuku är uttalet på on’yomi, det sino–japanska uttalet av de kinesiska tecknen.
Natsu (夏) är ett sammansatt tecken med sitt ursprung i tecknen (會意): 日 (“sol”) + 頁 (“huvud; man”). En människa under solen= sommar.
• Natsu är uttalet på kun’yomi, det japanska uttalet av de kinesiska tecknen. Ka är uttalet på on’yomi, det sino–japanska uttalet av de kinesiska tecknen
Gasshuku är sammansatt av två olika kanji-tecken, som var för sig betyder flera olika saker:
• det första tecknet, 合, uttalas ga på on’yomi, det sino–japanska uttalet av de kinesiska tecknen. På kun’yomi, det japanska uttalet, heter det a-wasu eller a-waseru. Tecknet kan betyda flera olika saker: passa, att passa ihop, ansluta/gå ihop (samman) och en tiondel. Vi känner också igen det från awase, från verbet awaseru. Jo-awase eller Ken-awase är när vi för samman våra jo-stavar eller svärd.
• det andra tecknet, 宿, uttalas shuku på on’yomi, det sino–japanska uttalet av de kinesiska tecknen. På kun’yomi, det japanska uttalet, heter det yado. Tecknet är ett substantiv som kan betyda hotell (av lägre standard), värdshus eller logi. Ibland säger man tex yado om ett billigare eller sjabbigare hotell.
Inom Budō-traditionen menar man med Gasshuku ett träningsläger med övernattning och flera pass on dagen.
Nu skall vi försöka fördjupa oss ytterligare i Okinawa Karatens historia.
Kojo-familjen och Kojo Ryu:
Familjen Kojo från Kumemura (Kume Village) har sannolikt haft en stor betydelse för framförallt kanske Kuninda-di och Nahate-karatens utveckling. Familjen Kojo står bland annat omnämnd i boken ”Bubishi-The Classical Manual of Combat”, med översättning och tolkning av Patrick MvCarthy.
Kume Village & Kuninda-di:
Kumemura (Kume Village) eller Kuninda på okinawianska, var ett samhälle eller närmast en kinesisk koloni, i närheten av hamnstaden Naha. Området är idag känt som Kume. Enligt traditionen grundlades Kuninda (Kumemura) år 1392 av kinesiska diplomater, lärda byråkrater och hantverkare. De var alltså inga emigranter i vanlig mening, utan de blev beordrade till Okinawa av den kinesiske kejsaren, med syftet att verka för diplomatin och att sprida kinesisk kunskap och kultur.
De blev mer kända som ”the 36 Families of Kume” (36 är sannolikt en kinesisk omskrivning för ”ett stort antal”). Man tror att de härstammade från den sydkinesiska Min’ani Fukien-regionen. Kume utvecklades till ett kulturellt center och gruppen blev framgångsrik. Familjerna kom att bilda en ny socialklass av lärda byråkrater, yukatchu, som blev en viktig del av den kungliga byråkratin på Okinawa. De uppnådde en hög social status och innehade ett stort antal viktiga regeringsbefattningar och kom att utgöra en viktig diplomatisk kår.
Yukatchu förde samtidig med sig andra kunskaper från Kina, som kinesiska klassisk litteratur, astronomi, navigation och skeppsbyggnadskonst. Med största sannolikhet så introducerade de också sina kunskaper i kinesisk chuan-fa.
Kuninda-di:
Den typ av tidig Okinawa karate, som främst under 1800-talet utvecklades och utövades i Kume eller Kuninda, kallas ibland för Kuninda-di. Det spekuleras om inte just Kuninda-di är en av de viktiga rötterna till det som kom att kallas Nahate, den grundstil av Karate som utövades runt omkring staden Naha.
Kojo Familjen:
En av de familjer som levde i Kume var familjen Cai, som på okinawianska blir Kojo. Kojo-familjen utgör en viktig del av Nahate-karatens historia. Kuninda-di var den kampstil som utövades i Kume, där familjen Kojo levde.
Kojo-familjen hade sin egen familje-stil, som senare kom att kallas för Kojo Ryu (eller Shinzan Ryu). Familjens kampmetod hölls hemlig inom familjen. Familjen Cai flyttade in till Kume från Fukien-provinsen i Kina, som en av de ”36 familjerna ”. Det är därför troligt att Kojo Ryu kanske är den absolut äldsta Karate-stilen. Stilen, som ibland också kallad ”theGhost Style of Okinawa”, har länge ansetts vara en av de ursprungliga karatestilarna.
Sannolikt är stilen åtminstone 300 år gammal. Den som lade grunden för familjens kampmetod var den kinesiske mästaren CaiZhao Gong, på japanska Kojo Wekata (1656 – 1737) från byn Kume (Kuninda) i Okinawa.
En av största mästarna från Kuninda var Kojo Taitei (1838-1917). Hans kinesiska namn var Cai Ru Yi.
Kojo Taitei arbetade som översättare och tolk åt den kungliga familjen. Det sägs att han var en av de första kinesiska mästarna på Okinawa, som öppet började lära ut familjens kampmetod. Sin träning i Chuan-fa fick han delvis också genom en kinesisk militärattaché vid namn Iwah. Det berättas att Kojo Taitei utvecklade en enorm slagstyrka med sin knytnävar, så kraftig så att han kunde sänka en tjur med bara två slag. Han gick därför under smeknamnet Tekken Kogusuku (lron Fist Kojo).
En av Kojo Taitei’s mest kända och hängivna elever var den store Nahate-mästaren KanryoHigaonna.
Karaktäristiskt för Kojo Ryu:
Kojo Ryu är en stil som är helt inriktad på självförsvar, närstrid och överlevnad. Den betraktas som en ursprungsstil av karate, men är egentligen ett komplext bujutsusystem. Den innehåller både obeväpnade (atemi waza, shime waza och nagewaza) och beväpnade kamptekniker. Kojo Ryu innehåller sex helt unika familje-kata: Tenkan, Kukan, Chikan, Hakko, Hakuryu och Hakkaku.
Tenkan, Kukan och Chikan innehåller 12 kamae, som är typiska för Kojo Ryu. Dessa representerar zodiakens tolv djur och har speciella tillämpningar.
Nu börjar stilen få en spridning genom TakayaYabikuSensei och hans elev Angelo Bonnano, som har skrivit boken ”Kojo-Ryu Karate”.
Pavel Antonsson Shihan & Chief Instructor 